Rekommendationer. Vem bryr sig?

Hbl berättade för några dagar sedan att samma oktoberdag som Jokelamördaren beviljades vapenlicens skickade inrikesministeriet ut en skärpt rekommendation enligt vilken den som vill ha vapen också ska intervjuas ordentligt.
Vi berättade också att de myndigheter som förutsätts sköta intervjuandet är i bågan med kraven. Det finns varken tid eller krafter. Alltså är den förnuftiga rekommendationen lika med ungefär noll, den ser bara trevlig ut i facit.

Nu finns det en annan mycket intressant rekommendation som granskats av Stakes, forskningsinstitutet för social- och hälsovård.
Enligt rekommendationen ska alla elever i grundskolan under sin skoltid genomgå tre grundliga hälsogranskningar där föräldrarna är med. Tanken är att man under de här träffarna ska kunna avslöja utvecklingsproblem som i ett senare skede möjligen utvecklas till – ja, katastrofer.

I undersökningen deltog 539 av landets 3300 grundskolor och 186 hälsocentraler. Hälsocentraler därför att det är där man koordinerar skolhälsovården och – håll i er nu: I bara tre skolor följer man programmet. I tre av femhundratrettionio!
Enligt rapporten känner skolälsovårdarna bra till rekommendationen om de tre grundliga läkarbesöken men det är sämre på managementnivå och bland beslutsfattare. Cirka nio procent av kommunernas hälsovårdsnämndern och 14 procent av hälsovårdscentralernas ledningsgrupper tog papperet på så stort allvar att det föranledde åtgärder.

Pusselbitarna faller på plats?

Gårdagens skottdrama väcker många slags känslor.
Som nyhetsjournalist ville jag genast ta första bästa flyget hem från militärövningen i norra Sverige när Finska notisbyråns sms nådde mig vid lunchtid. Det ingår i yrket att man vill vara där det händer hur hemskt det än låter.
Vi var alla chockade och intresset för Nordic Battlegroup var plötsligt lika med noll. Ofattbart att det ändå blev text i tidningen, ljud i radion och inslag i tv. Också svenskarna, kollegor och erfarna yrkesmilitärer stannade upp. Svenska kungen kom av sig när han under en presskonferens som handlade om den nordiska insatsstyrkan fick av en finsk radiojournnalist höra om Jokela. Han sade att han naturligvis är skakad och sörjer med finländarna.

Som småbarnspappa tänker jag bland annat på min sons skolgång. Ska de verkligen behöva installera metalldetektorer i Cygnaeus lågstadieskola (om det nu är där han ska anmäla sig om fem år), anställa Securitasvakter med tårgas och metallförstärkta landsstigningskängor som rastövervakare och börja med seriösa psyktest på första årskursen.
Man tänker på alla mobbade, och också dem som mobbar. Kanske främst dem.
Och man känner sig så fruktansvärt maktlös.
Det var yxmördaren i metron. Han dåren som dödade med köttkniv i köpcentret i Borgå. Beväringen som tog livet av tre med armborst. Killen som sprängde Myyrmanni.
Listan börjar bli lång också i Finland.

Vi vet redan att skolmördaren kommer från en "helt vanlig familj". Det är vad polisen sade igår kväll. Det som man då säger är att de här individerna är svåra att upptäcka på förhand.
Småningom sipprar det ändå fram fler och fler detaljer. När pusselbitarna är på sin plats dras det förmodligen hängsel över den första bedömningen. Det gör man nästan alltid. Ett och annat var galet, visar det sig. Ett och annat var sådant som någon i den närmaste kretsen borde ha reagerat på. Ett och annat vet vi redan nu.

• Möjligen mobboffer. (Enligt en skolkamrat som kände mördaren, en annan säger att han bara var tillbakadragen.)
• Nationalsocialism.
• Teckningar med ihjälskjutna människor.
• Skytteklubb.
• Vapenlicens.
• Vapen och ammunition.

Nu reagerar det sörjande samhället. Skolorna skärper säkerheten, (skydds)polisen ser över sin verksamhet och kanhända skrivs någon lag om, exempelvis en som tangerar informationsförmedling på internet.
Debatten om psykvården tar ny fart. Frågan är om den leder till större anslag för när allt kommer omkring handlar det alltid om pengar. Ytterligare nedskärningar kan det i alla fall inte bli.